Höstmums

Satt och bläddrade igenom kamerans minneskort.
Jag har verkligen legat lågt på sistone, knappt fotat någonting.

Under våren och sommaren hade jag nån fix idé, inspirerad av pojkvännen, att jag skulle fota allt jag åt. Framemot hösten klingade den vanan av lite, men hittade ändå en bild som i all sin enkelhet fick det att vattnas i munnen:



Veggoschnitzel, potatis, grönsaksmix, kapris och svampsås med självplockade trattkantareller på en grön Anna.
MUMS!

Smaken går i arv. Varannan generation.

Jag har en teori, och det är att ens smak hoppar över en generation.

Mina föräldrar är båda födda på slutet av 50-talet och har följaktliken vuxit upp i hem med 50-60-talsmöbelemang, vilket de har kommit att avsky. De har istället valt att inreda sitt hem kraftigt inspirerad av den stil som dominerade hemma hos deras mor- och farföräldrar, 20-tal. Tunga, mörka trämöbler, vitrinskåp och skänkar kombineras med det som var nytt och trendigt när deras hus byggdes under tidigt nittiotal. Det vill säga mässing, skinnsoffor och glasbord.

Påföljden?
Jag avskyr både 90- och 20-talsstilen som pesten. Tjugotalets kläder och frisyrer - tummen upp, tjugotalets möbler och inredning - tummen ned. Istället har jag fastnat stort för det som mina föräldrar hade i sina bardomshem, 50-70-tal.

Jag och sambon renoverade i samband med att vi flyttade in i lägenheten dess sovrum. Det var tidigare tapetserat i en typisk nittiotalsgul nyans med struktur och mexi-inslag. Helt enkelt fruktansvärd i vår smak. Vi valde istället en diskret grå nyans, med den största väggen fondtapetserad med en mörk, ganska kraftigt mönstrad medaljongtapet, liknande den på bilden

Foto: Borås tapeter
foto: Borås tapeter

Vi tycker att den är jättefin, men det roliga är att då båda våra föräldrapar varit och hälsat på har de utbrustit
"Oj, medaljongtapet..." De kunde inte ens sträcka sig till den vita lögnen att infoga ett klädsamt "vad fint" efteråt.

Anledningen är såklart jätteenkel, deras föräldrar bombarderade dem med medaljongtapeter, deras första lägenheter hade medaljongtapeter, pappa spenderade stor tid på att sanera deras första villa från dem och i farmors badrum finns den fortfarande kvar - medaljongtapeten.

Original 70-tal
Jag tycker personligen att den är underbar i all sin hemskhet.


Samma sak var det när det under tidigt 2000-tal blev modernt med utsvängda byxor igen. Min mor protesterade högljutt mot detta mode - självklart för att hon själv sett ut så, 25 år tidigare.



En fördel med skillnaden i smak är att man med enkelhet kan inreda en hel lägenhet med de saker ens anhöriga förkastat. Nackdelen är att de anhöriga i fråga ofta hinner kassera klenoderna innan man hinner framföra sitt intresse för dessa. Detta hände när sambons föräldrar kastade vad de tyckte var gammalt skräp - ett halvt bohag i teak, klassiskt femtiotal.

Vi lyckades dock erövra ett helt underbart soffbord, designat i Säffle av alla ställen, som stod utplacerat i gillestugan på landet. I mina ögon är det världens vackraste bord, och det gör sig jättebra i vårt vardagsrum:

Vårt utsökt designade soffbord





Det är såklart som Henrik Schyffert uttrycker det i sin eminenta monolog "The 90's - ett försvarstal":
Hur mycket vi än älskar våra föräldrar, så vill vi inte vara som dem. Faktum är, vi gör vad som helst för att INTE bli som dem. Oavsett om det gäller politiska åsikter, karriärsbana eller något så banalt som möbelemang.

Undrar hur vår generations barn kommer att ställa sig i inredningsfrågan?
Förmodligen kommer de att älska mässingskantade glasbord, svällande hörnsoffor i aprikost fuskläder, mexitegel, svampmålade väggar med bård, vitrinskåp, valv, överidimensionerade prydnadsdjur i porslin och prydnadsföremål med gäss på, som ett komplement till de rådande trenderna under det kommande 10-20-talet.

Nu börjar vi.

Den här bloggen är framförallt dokumentation över ett projekt.
Ett projekt där jag har bestämt mig för att leva mer miljövänligt och ekonomiskt, helt i tidens anda.
Sättet jag har valt att göra detta på är genom att försöka att alltid välja second hand i första hand.



Varför?

Jag har alltid haft en fascination för gamla föremål. Föremål som har en historia, patina, karaktär och något unikt. Föremål som har varit på äventyr, älskats och sedan förkastats. Det hittar man inte hos kedjornas massproduktioner för 49,50.

Miljöaspekten är också viktig för mig. Vad händer med alla våra kedjefynd för 49,50 efter att vi använt dem någon gång och sedan tröttnat på dem? Ett spiralbeteende har gjort att många, däribland jag själv, köpt mer och mer utan att egentligen reflektera över huruvida man behöver föremålet eller inte. Resultatet blir att man har drivor av prylar hemma som man inte behöver och inte har någon relation till. Under mina snart 23 levnadsår har jag varit särskilt duktig på denna konst, och gjort mig känd i bekantskapskretsen som "tjejen med extremt mycket prylar". När man har en pryl för snart sagt varje behov behöver man inte fler. Jag hade tänkt försöka ta mig ur denna spiral; kliva av karusellen. Föremål utan emotionellt eller praktiskt värde ska säljas på Tradera, trasiga föremål lagas och lappas. Inget mer slit-och-släng.

Det ekonomiska är också klart avgörande, speciellt som jag för tillfället är ickeanställd (arbetslös låter så hopplöst, jag har ett eget företag, men ingen egentlig anställning). För den, av mig redan rätt bespottade, summan 49,50 kan man få ett linne med dålig passform hos den stora kedjan, eller ett unikt kvalitetsplagg på auktion eller loppis. Man kan för en tia få en identitetslös tallrik hos det stora inredningsvaruhuset, eller en omsorgsfullt formgiven dito på loppis. En tallrik som säger något om den tid den skapades i, som är ett kosthantverk i sig.
Det är inte bara en fråga om pengar, utan även om kvalitet.



Hur?

Second hand har fullkomligen exploderat senaste åren, gjort en rejäl klassresa från ofräscht till hippt, och man kan hitta i stort sett nästan vad som helst på exempelvis tradera eller myrorna. Det har jag också tänkt försökt göra, men självklart finns det undantag.

  • Mat, exempelvis. För den som är riktigt hardcore på området går det självklart att hitta fungerande livsmedel som kasserats i stora  containers bakom stormarknaderna, men riktigt så långt är jag inte beredd att driva det hela.
  • Tjänster. Klippa håret, göra en ansiktsbehandling, eller gå på bio är inget jag anser påverka projektet.
  • Tillbehör. Jag äger en symaskin, och har för avsikt att med hjälp av denna reparera eller modifiera klädesplagg och annat. Skulle den gå sönder eller få slut på exempelvis tråd går det självklart att försöka hitta delar på andrahandsmarknaden, men om det inte går får jag lov att göra undantag.
  • En annan viktig faktor som kan påverka är min sambo. De saker vi köper tillsammans kanske jag inte kommer kunna ha total påverkan över, men jag ska verkligen försöka. Han är trots allt en egen person och jag ska inte tvinga på honom något mot hans vilja.


Låter det pretto? Töntigt? Ofräscht?
Det får det i sådana fall vara, jag behöver en kapitalistisk detox.

RSS 2.0