Second hand life

Jag har en teori, och det är att ens smak hoppar över en generation.

Mina föräldrar är båda födda på slutet av 50-talet och har följaktliken vuxit upp i hem med 50-60-talsmöbelemang, vilket de har kommit att avsky. De har istället valt att inreda sitt hem kraftigt inspirerad av den stil som dominerade hemma hos deras mor- och farföräldrar, 20-tal. Tunga, mörka trämöbler, vitrinskåp och skänkar kombineras med det som var nytt och trendigt när deras hus byggdes under tidigt nittiotal. Det vill säga mässing, skinnsoffor och glasbord.

Påföljden?
Jag avskyr både 90- och 20-talsstilen som pesten. Tjugotalets kläder och frisyrer - tummen upp, tjugotalets möbler och inredning - tummen ned. Istället har jag fastnat stort för det som mina föräldrar hade i sina bardomshem, 50-70-tal.

Jag och sambon renoverade i samband med att vi flyttade in i lägenheten dess sovrum. Det var tidigare tapetserat i en typisk nittiotalsgul nyans med struktur och mexi-inslag. Helt enkelt fruktansvärd i vår smak. Vi valde istället en diskret grå nyans, med den största väggen fondtapetserad med en mörk, ganska kraftigt mönstrad medaljongtapet, liknande den på bilden


foto: Borås tapeter

Vi tycker att den är jättefin, men det roliga är att då båda våra föräldrapar varit och hälsat på har de utbrustit
"Oj, medaljongtapet..." De kunde inte ens sträcka sig till den vita lögnen att infoga ett klädsamt "vad fint" efteråt.

Anledningen är såklart jätteenkel, deras föräldrar bombarderade dem med medaljongtapeter, deras första lägenheter hade medaljongtapeter, pappa spenderade stor tid på att sanera deras första villa från dem och i farmors badrum finns den fortfarande kvar - medaljongtapeten.


Jag tycker personligen att den är underbar i all sin hemskhet.


Samma sak var det när det under tidigt 2000-tal blev modernt med utsvängda byxor igen. Min mor protesterade högljutt mot detta mode - självklart för att hon själv sett ut så, 25 år tidigare.



En fördel med skillnaden i smak är att man med enkelhet kan inreda en hel lägenhet med de saker ens anhöriga förkastat. Nackdelen är att de anhöriga i fråga ofta hinner kassera klenoderna innan man hinner framföra sitt intresse för dessa. Detta hände när sambons föräldrar kastade vad de tyckte var gammalt skräp - ett halvt bohag i teak, klassiskt femtiotal.

Vi lyckades dock erövra ett helt underbart soffbord, designat i Säffle av alla ställen, som stod utplacerat i gillestugan på landet. I mina ögon är det världens vackraste bord, och det gör sig jättebra i vårt vardagsrum:







Det är såklart som Henrik Schyffert uttrycker det i sin eminenta monolog "The 90's - ett försvarstal":
Hur mycket vi än älskar våra föräldrar, så vill vi inte vara som dem. Faktum är, vi gör vad som helst för att INTE bli som dem. Oavsett om det gäller politiska åsikter, karriärsbana eller något så banalt som möbelemang.

Undrar hur vår generations barn kommer att ställa sig i inredningsfrågan?
Förmodligen kommer de att älska mässingskantade glasbord, svällande hörnsoffor i aprikost fuskläder, mexitegel, svampmålade väggar med bård, vitrinskåp, valv, överidimensionerade prydnadsdjur i porslin och prydnadsföremål med gäss på, som ett komplement till de rådande trenderna under det kommande 10-20-talet.